Foto till artikeln Kortinlösen: avgiftsmodeller och frågor om avtalet
Foto av Obsahovka på Pixabay

Avtalsvillkor

Kortinlösen: avgiftsmodeller och frågor om avtalet

Kortinlösen innebär att en handlare kan ta emot kortbetalningar. Artikeln förklarar hur avgifterna uppstår, skillnaden mellan blended och Interchange+ samt vilka frågor du bör ställa om avtalet.

Detta är en redaktionell pseudonym för publikationen, inte ett påstående om en oberoende verifierad personlig identitet. Ursprunglig redaktionell byline: Redaktion Avtal.

Vad kortinlösen är – och varför det inte är samma sak som kortinlösenavtalet

Kortinlösen låter en handlare ta emot kortbetalningar. När kunden anger sina kortuppgifter initierar kortinlösaren en auktoriseringsbegäran. Auktoriseras betalningen hämtar kortinlösaren hem pengarna till handlarens konto. Nekas den förklarar kortinlösen varför.

Tjänsten har två delar: auktorisering och inlösen. Auktoriseringen avgör om betalningen får genomföras; inlösen innebär att pengarna når handlarens konto.

Kortinlösaren är inte kundens kortutgivande bank. Auktoriseringsbegäran går från kortinlösaren till kundens bank via kortnätverken, till exempel Visa och Mastercard. Kortutgivaren är kundens motpart, kortinlösaren handlarens.

En PSP (betaltjänstleverantör) kan vara samma bolag som kortinlösaren och hanterar då avgifterna. Är PSP:n inte kortinlösare ligger inlösen hos en annan part. Den frågan styr vem du avtalat med och bör besvaras före prisjämförelser.

Enligt Finansinspektionens beskrivning är inlösen av transaktionsbelopp där ett betalningsinstrument använts en betaltjänst enligt lagen (2010:751) om betaltjänster. Att vara kortinlösare kräver tillstånd. Enligt Adyens beskrivning måste kortinlösande banker dessutom tilldelas en särskild licens av lokala finansiella tillsynsmyndigheter, som Finansinspektionen i Sverige, och av kortnätverken.

Kortinlösenavtalet reglerar alltså en tillståndspliktig tjänst. Därför hör motpartens tillstånd och avgifternas sammansättning hemma i samma granskning.

Från blipp till utbetalning: så uppstår avgifterna i flödet

Flödet ser i huvudsak ut så här: kunden blippar eller anger kortuppgifter, kortinlösaren initierar auktorisering, begäran går via kortnätverken till kundens kortutgivande bank, som svarar ja eller nej. Auktoriseras betalningen hämtar kortinlösaren hem pengarna till handlarens konto. Avslås den förklarar kortinlösen varför. Först i sista steget får handlaren pengarna, och då är avgifterna redan avdragna.

Varje part i kedjan kan ta betalt. Den kortutgivande banken tar en interchange fee, kortnätverket en scheme fee och kortinlösaren sin egen avgift, ofta merchant discount rate. Till det kommer tjänster knutna till transaktionen: autentisering (3D Secure), riskverktyg, tokenisering, POS-terminaler och gateway. Summan per transaktion är därför inte en avgift utan flera parters avgifter.

Vid avtalsjämförelse får det en praktisk följd: två avtal kan ha samma rubrik – en viss procent per transaktion – men skilja sig i vad som ingår. Är interchange och scheme fee inbakade i kortinlösarens procentsats eller faktureras de vid sidan om? Svaret styr både totalkostnaden och möjligheten att följa upp i efterhand.

Parter i kortinlösenflödet – vilka tar vad?

  1. Kortutgivande bankInterchange fee
  2. Kortnätverk (Visa, Mastercard)Scheme fee
  3. Kortinlösare (PSP)Merchant discount rate (MDR)
  4. TilläggstjänsterAutentisering, riskverktyg, tokenisering, gateway

Merchant discount rate, interchange och scheme fee – vad du faktiskt betalar för

Merchant discount rate (MDR) är kortinlösarens egen avgift. Enligt Adyen tas den vanligen ut som en procentsats kopplad till antalet genomförda transaktioner. Termen beskriver kortinlösarens pris, inte hela kostnaden för att ta emot kort.

Interchange fee är den kortutgivande bankens avgift, och scheme fee är kortnätverkens. Båda tillhör andra parter än kortinlösaren. Därför kan de redovisas separat eller bakas in i ett enda pris. Om din PSP också är kortinlösare kan PSP:n hantera alla dessa avgifter åt dig; fakturan blir enklare men inte automatiskt mer transparent.

Kring transaktionen kan tilläggstjänster prissättas: autentisering, riskverktyg, tokenisering, kortterminaler och gateway. Det är inte kortnätverkens eller kortutgivarnas avgifter, utan tjänster som någon part i kedjan tillhandahåller och tar betalt för. För att avgöra vad som är förhandlingsbart och vad som är vidarefakturering bör de stå på egna rader, skilda från MDR, interchange och scheme fee.

Blended eller Interchange+: så känner du igen avtalets prismodell

Vissa kortinlösenavtal redovisar inte hur avgifterna fördelas mellan parterna, utan tar en enhetlig avgift för alla transaktioner. Det kallas blended prismodell. Fördelen är enkel överblick över betalkostnaden; nackdelen är mindre insyn i vem som tar vilken del. Handlaren betalar oftast en fast avgift.

Andra avtal visar på fakturan vilka avgifter som tillfaller andra parter än kortinlösaren. Modellen kallas Interchange+, Interchange++ eller pass through. Handlaren betalar då bara vad parterna faktiskt tar ut, i stället för ett pris som kortinlösaren satt själv.

Så känner du igen modellen: en enda avgiftsrad på fakturan talar för blended, separata rader för interchange och scheme fee talar för pass through. Leta också efter formuleringar om att kostnader förs vidare eller faktureras till självkostnad. I pass through följer dina kostnader de faktiska avgifterna uppåt och nedåt; blended innebär fast pris per transaktion oavsett underliggande avgifter. Vilken risk du vill bära är en avvägning mellan förutsägbarhet och transparens.

Frågorna som avgör om avtalet är begripligt – innan du skriver under

Börja med parterna. Vem är kortinlösare enligt avtalet, och är din PSP samma bolag? Är PSP:n också kortinlösare kan den hantera avgifterna; annars ligger inlösen hos en annan part, som behöver tillstånd. Skriv ned båda rollerna före prisjämförelsen, annars jämför du olika saker.

Gå igenom avgifterna. Gäller blended eller Interchange+/pass through? Ingår bara kortinlösarens merchant discount rate i priset, eller även interchange och scheme fee? Vilka parter får dem?

Ingår riskverktyg, tokenisering, autentisering (3D Secure), kortterminaler eller gateway – och i så fall till vilket pris? Be om alla avgifter uppräknade med mottagare, inte bara en summa.

Ställ sist frågan om redovisningen. Framgår det på fakturan hur avgifterna fördelas mellan kortinlösaren, kortnätverken och kortutgivarna? Om allt ligger i en enda siffra har du en blended modell och får bedöma om enkelheten är värd priset. Specificeras avgifterna i stället, kontrollera att de förs vidare till andra parter utan påslag.

Varför kortinlösarens tillstånd och tillsyn spelar roll för din avtalsrisk

Inlösen av transaktionsbelopp är en betaltjänst enligt lagen (2010:751) om betaltjänster. Finansinspektionen anger att den som vill tillhandahålla betaltjänster måste ha tillstånd och då kallas betalningsinstitut. Den som bara ska tillhandahålla kontoinformationstjänster kan ansöka om undantag från tillståndsplikt och kallas registrerad betaltjänstleverantör – undantaget omfattar alltså inte inlösen.

Efter beviljat tillstånd står företaget under Finansinspektionens tillsyn. Det måste följa regler om kapitalkrav, riskhantering, penningtvätt och finansiering av terrorism, skydd av medel samt lämplighet hos ägare och ledning. Sådana krav gör att en kortinlösare kan fortsätta verka över tid.

Finansinspektionen är den statliga myndighet som reglerar och övervakar den finansiella sektorn i Sverige: den utfärdar tillstånd, följer upp regelefterlevnad och ingriper vid brister.

Avgiften för prövning av en ansökan om tillstånd att bli betalningsinstitut är 405 000 kronor. Därtill kommer en årlig tillsynsavgift i förhållande till balansomslutningens storlek, minst 150 000 kronor per år. Den som medges undantag från tillståndsplikt betalar 50 000 kronor per år som juridisk person och 30 000 kronor som fysisk person; ansökningsavgiften är 232 500 respektive 105 000 kronor. Finansinspektionen fattar beslut inom tre månader om ansökan är fullständig och avgiften betald.

Ett betaltjänstombud behöver inget eget tillstånd och betalar inga avgifter till FI, men ska anmälas till Finansinspektionen av sin huvudman.

Tillståndet från tillsynsmyndigheten är inte hela bilden. Enligt Adyens beskrivning krävs även kortnätverkens licens, som ges genom en lång och komplex administrativ process med krav från både tillsynsmyndigheten och nätverken.

Praktiskt kan du kontrollera motparten i Finansinspektionens företagsregister, där namn på företag med tillstånd att erbjuda finansiella tjänster finns. En motpart utan tillstånd får inte utföra inlösen. Ett avtal med ett sådant bolag ger dig ingen reglerad motpart att ställa till svars.

Så går du vidare: tre steg för att jämföra kortinlösenavtal

Steg 1: bestäm prismodellen. Läs avtalet och avgör om det är blended med en enhetlig avgift, eller Interchange+/Interchange++/pass through där andra parters avgifter redovisas separat på fakturan. Det avgör vad du kan jämföra och följa upp när nätverkens eller kortutgivarnas avgifter ändras.

Steg 2: lista alla avgifter. Utgå från merchant discount rate och lägg till interchange fee (kortutgivande bank), scheme fee (kortnätverket) samt eventuella tilläggstjänster. Skriv ut vilken part som får varje avgift.

Steg 3: kontrollera parter och tillstånd. Slå fast vem som är kortinlösare, om PSP:n är samma bolag, och sök upp företaget i Finansinspektionens företagsregister.

Frågorna som ger mest svar är konkreta: Är ni kortinlösare, eller förmedlar ni inlösen genom en annan bank? Vilken prismodell tillämpar ni? Vilka avgifter ingår i ert pris och vilka faktureras vid sidan om? Hur fördelas avgifterna mellan parterna? Hur ser raderna ut på fakturan?

Frågorna följer samma ordning som avgifterna uppstår i transaktionsflödet – auktorisering, nätverk, kortutgivare, kortinlösare. Svaren gör det möjligt att jämföra två anbud utan att gissa vad som är inbakat.

Mer från Avtalsvillkor